Blog

Skrivandets fascination

Dagens skrivutmaning: “Do you consider yourself to be a creative person? Why or why not?”
Writing prompt from www.journey.cloud

_

Jag anser mig själv vara en väldigt kreativ person. Just nu sitter jag på biblioteket och skriver och studerar. Men mest skriver. Jag har även min bok på gång nu, “Parallellt Universum”. Det känns superbra att skapa en bok igen och få ut mina texter för världen att se.

Jag är absolut inget proffs, men vad gör det?

Jag har skrivit på del 2, kapitel 17 i “Mina sinnen ljuger inte” för tillfället. Skrivit början på scen nummer två. Det är mycket som ska göras för att en berättelse ska fungera. Jag funderar och reflekterar mycket, för det är en del av skrivprocessen. 

Hur mina karaktärer hade reagerat i situationer som uppstår i verkliga livet är något jag ofta funderar på. Om något händer i mitt liv, hur skulle Samantha ha reagerat om det vart hon? Eller rentav Krusberth hahahaha.

Det är spännande när man har ett helt bibliotek av karaktärer. Då kan man sätta dem i alla möjliga situationer och experimentera med tankar, känslor och intressen som de har.

Det är varför jag är kreativ och sååå fascinerad över att skriva.

Min bok “Parallellt Universum”.

Planeten Norphor

Vad finns där inne?
Hon mindes hur det hade gått föregående gång som hon hade varit nyfiken, den gången hade hon och hennes bror lyckats släppa lös något ohyggligt på slottet. Men nu var ju den tiden förbi. Den tiden man fick kämpa för allt. Hon styrde Avoránic och var tillfreds med det.

Men vad finns där inne?

Hon öppnade dörren och fann att det bara var ytterligare ett rum i slottet hon inte upptäckt ännu. Samma som de 499 andra rummen. Det var vad hon hade trott i alla fall.

“Åh, där är du ju! Jag har letat efter dig!”
Castor gav mest ett jäktat flåsande ifrån sig, medan hans syster Cassidy vände sig om.
“Oj, förlåt ärade broder, jag glömde visst bort dig…”
“Väldigt taskigt av dig!”

En lång stund stod de bara och tittade in i rummet.
“Längtar du hem någon gång? Jag får den känslan ibland…”
Castor tittade på sin syster som fick något dimmigt i blicken. Hon ruskade på huvudet.
“Nej då absolut inte” svarade Cassidy lite väl snabbt.
De visste båda att hon ljög.
“Eller… Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi aldrig kommit hit. Visst, det må vara ett högteknologiskt och klanderfritt ställe här, men… Vissa saker som finns på Jorden finns ju inte här på Norphor. Det jag saknar mest är nog att Jordens månljus är mycket starkare än Norphor’s. Och att det är silverfärgat istället för ljusrött. Jag saknar också Jordens frukter. Särskilt apelsinerna…”

Medan Cassidy drömmande beskrev vad hon saknade med Jorden så var hennes bror redan borta. Hon märkte knappt att han givit sig av, utan först när Noria kom fram till henne och gav henne en kram. Det blåa håret hamnade över hela Cassidy och de mandelformade gula ögonen som Noria hade tittade ödmjukt på henne.

“Det låter som ett fantastiskt ställe. Jorden. Jag hade velat se det med mina egna ögon. Menar du verkligen att månens ljus är silver istället för rött som det är här?”

Noria hade fått Cassidy att få mindre hemlängtan. Det hjälpte att prata om Jorden. De satt båda och åt på varsin Madina ­ en frukt som bara växte i landet Avoránic, Cassidy’s kungarike ­ och pratade om Cassidys gamla jordeliv. Madinan var god och påmindre om en syrligare version av jordgubbar, tyckte Cassidy. Noria kunde givetvis inte relatera till den jämförelsen.

Inspiration

Dagens skrivutmaning: “What inspires you?”
Writing prompts from www.journey.cloud

_

Saker som inspirerar mig är drömmar, människor, djur, orakelkort, kristaller, tarotkort, magi, serieteckning… Jag har alltid vart en drömmare, alltid varit kreativ.

Jag får som bäst inspiration när jag gör eller säger oväntade saker. Jag är verkligen ingen spontan person, tvärtom, men då och då säger eller gör jag något oväntat. Och det kan va grunden för en helt ny berättelse, eller en helt ny tavla. Eller en ny låt jag börjar komponera.

Andlighet är också något jag inspireras av. Jag har alltid trott på något högre. Naturreligion som Wicca, eller livsfilosofier inom Buddhism är saker som inspirerar mig mycket. Både i mina egna skriverier och i mitt sätt att leva.

Jag blir glad av myter, legender och magi i vardagen. Jag blir nyfiken på det okända och outforskade.

Saker blir inte alltid som man tänker, men när man är kreativ kan man i alla fall få ut virrvarret ur sitt huvud. Det är riktig inspiration!

Tacksam

Dagens skrivutmaning: “What are 1-3 things today I can do to bring me joy?”
Writing prompt from www.journey.cloud

_

Jag mår bättre när jag gör sådant som är kreativt, som att skriva. Nu är jag glad för jag har en ny bok på gång. Skriva är magi.

Livets ansikte ler mot mig idag. Jag känner mig nöjd. Dagen började dåligt, men övergick gradvis till något bättre. Men jag är trött, liksom trött i huvudet. Ibland känns det dimmigt inne i skallen. Men jag är ändå glad idag.

Trött men glad. Det är bra. Tar aldrig något för givet, utan bara är.

Men skapandets kraft är oändlig, likaså vännernas inverkan på livet. Jag är välsignad. Känner mig tacksam.

Nu ska jag snart fortsätta skriva på mina berättelser. “Projekt Klon” och “Mina sinnen ljuger inte”. Vi får se hur det går. Men det går nog bra.

Att orka med allt

Dagens skrivutmaning: “What can I do today in order to make my goals easier?”
Writing prompt from www.journey.cloud

_

Jag kan definitivt jobba hårdare med mig själv och med mina utbildning. Jag är trött, men det borde inte stoppa mig så mycket. Jag skulle vilja vara en flitigare student. Jobba hårt och nå mina mål. Men det är svårt när man har psykisk ohälsa. Det handlar liksom inte om att vara lat. För jag ser inte mig själv som en lat person. Bara en oehört trött person.

Mentalt trött liksom. Jag orkar inte lika mycket som de flesta andra utan psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar.

Men jag gör faktiskt alltid mitt bästa. Det kan man inte säga något annat om. Jag har kämpat hela livet, och som självklart är; hälsan kommer först. Kanske jag borde tänka mer på min hälsa? Kanske mitt ultimata mål borde vara mitt eget välmående och inte hur väl jag presterar?

Jag vill bara må bra. Så pass bra att jag orkar allt jag vill orka.

Men jag har mina mål och drömmar, det är i alla fall steg ett. Jag har inte alltid haft mål och drömmar. Jag ville aldrig tänka på framtiden innan. Okej, det är fortfarande svårt att tänka på framtiden, men jag försöker ha mål att sträva efter så jag har nåt att kämpa för. Det är allt jag kan göra för nuet. Kämpa för att orka.

Hoppa av och allt vad det innebär

Ingrid vill ibland bara hoppa av livet. Det är för mycket att tänka på och för mycket att göra och nu är Konrad inlagd på sjukhus. Olyckan med Konrad har gjort att Ingrids ångest och depression blivit mycket sämre. Trots att hon och Konrad aldrig hade kommit överens, eller ens gillade varandra. Olyckan hade skakat om alla, och ingen visste när Konrad skulle vakna. Och om han ens skulle det.
Musikaffären var tom och Ingrid satt på en pall med sin elbas. Hon vill hoppa av musiken också. Inget låter bra och förstärkaren brummar högt och allt känns jättejobbigt.

Plötsligt klingar det till i dörren till affären. Ingrid tittar upp och ser ett ansikte hon känner igen.

“Aline!” nästan skriker hon och springer fram, faller i hennes armar.

“Men Ingrid, vad har hänt?”

Aline blir orolig och kramar Ingrid hårt.

“Inget, det är bara en sån där dag, du vet”, svarar Ingrid.

“Ja jag vet. Jag ville mest be om ursäkt för jag var så hård mot dig igår. Jag vet hur lätt det är att klandra sig själv”.

Aline tittar vädjande på Ingrid.

“Äsch det där hade jag faktiskt glömt, jag hade så mycket att tänka på”, säger Ingrid med ett leende.
Aline funderar och säger sedan:

“Var det du som spelade på basgitarren? Det hördes ut och lät jättefint”

“Äsch, så säger du bara”

“Nej, det är säkert!”
Plötsligt klingar butiksklockan till igen. Med blodigt bandage på huvudet och staplande steg. Där är Konrad. Varken Ingrid och Aline vet inte vad de ska säga.

“Jag var tvungen att säga förlåt”, sa Konrad tyst.

“Va?”

Ingrid bara gapar.

“Du borde ta igen dig på sjukhuset? Jag visste inte ens att du vaknat. Jag var så orolig”

“Var du orolig? Jag som varit den mest elaka arbetsledare man kan tänka sig. Jag förtjänade inte att vakna upp” svarar Konrad och ögonen börjar bli blanka av tårar.

“Så farligt var det inte” försöker Ingrid men vet inte hur hon ska fortsätta. “Jag menar, det finns anledningar till allt. Jag vet om din hemlighet, du vet…”

“Jaha”.

Konrad tittar ner i marken. Han vill aldrig titta upp igen.

Den flygande kontrabasen

“Detta kan inte stämma!” utropade Pepp misstroget när hon satt hemma i sin morfars hus med Sickan nere vid fötterna. Sickan tittade upp från kortspelet som han spelade med Pepps morfar. Han skrattade melodramatiskt och rättade till sin keps som hamnat för högt på huvudet.
“Jo, men han har berättat om den där jäklarns basen själv”, svarade Sickan och fortsatte bekymmerslöst spela kort.
“Ha! Där fick jag dig!” gormade Sickan och började hoppa upp och ner. “Jag vann!”
“Du är en dålig vinnare” muttrade Pepps morfar och bestämde sig plötsligt för att köra ut ungdomarna i det fina vårvädret. Han tryckte en mössa över Pepps tomatröda hår och schasade iväg dem.
“Ja ja, vi är på väg. Stressa inte”, gnällde de båda ungdomarna när den äldre mannen skyndade på dem.
“Vad var det med honom?” frågade Sickan förnärmad. “Gillar han inte mig?”
Kan det vara för att jag är så mästerligt magnifik och helt utomordentlig på kortspel?
“Jo då, men han är lite… skev i huvudet ibland. Han får hjärnmos” svarade Pepp lugnt.
“Hjärnmos..?”
Pepp funderade och svarade:
“Ja, han får för sig att vi måste uppskatta naturen och yada yada, du vet hur dagens gubbar är”

Efter en stunds hängande i kvarteret så började det obligatoriska grälet. Denna gången handlade det om en vankelmodig och trevsam diskussion om änderna som cirkulerade i dammen bredvid. Dessa människor kan verkligen bråka om vad som helst. För att avleda bråket så började de gå i riktning mot Krusberths avskilda torp i skogsdungen utanför den lilla byn.
“Jag ska fråga Krusberth om den där basen… Men jag tror inte på den” sade Pepp plötsligt från ingenstans.
“Jaså du, men minns du inte den gången vi reste till Nordpolen med en magisk bjällra han hade? En flygande kontrabas låter väl inte konstigare än det eller?”
Pepp begrundade vad Sickan nyss sagt.
“Visserligen sant, men du brukar också ofta ha hjärnmos.”

“Kommer ni och stör mig nu igen?!” hörs Krusberths sura stämma precis som de två ungdomarna klampat in i hans hus, Krusberth står för övrigt och geggar med jord i en kruka. Gissningsvis försöker han omplantera någon av hans hundrafemtiofjorton blommor och växter. Det brukar alltid tjatas och gnabbas men efter en stund brukar Krusberth på något konstigt vänster ändå uppskatta besöket. Mitt i en diskussion om blåbär och cykelpumpar som av okänd anledning ledde in på disktrasor och Krusberths gamla jazzband, så reste sig Pepp från bordet och riktade stegen mot vinden. Hon visste precis vart hon skulle leta eftersom hon sett den där gamla kontrabasen innan. Hon borstade av den och skulle precis ta med den ner och konstatera för de två blåbärshuvudena i köket att det minsann bara var en vanlig kontrabas, när den plötsligt började vibrera. Det dröjde inte länge innan den började sväva och Pepps grepp om basen hårdnade. Hon tänkte inte släppa den -.för då skulle väl Krusberth också få hjärnmos – så det resulterade i att hon höll kvar greppet och började således även hon sväva i luften!
“Hjälp mig!” vrålade hon förskräckt men hann inte mottaga någon hjälp innan basen flög iväg med henne genom staden. Hon hade nu lyckats sätta sig gränsle över basen, och på långt håll skulle hon gissningsvis se ut som en häxa på en kvast.

Efter en stund kom hon till andra änden av stan och vägen delade sig i tre uppfarter där det fanns tre olika hus vid varje uppfart.
Oj då, nu kom vi visst hem till allihopa, tänkte Pepp och blev nervös. Hur skulle hon ta sig ner? I skogsdungen såg hon en grotta, och när hon just började fundera på vad det är för spännande hål så tappa hon fokus och flög in i en buske. Kontrabasen var nu kaputt och låg i en hög i busken. Krusberth kommer bli vansinnig, tänkte hon. Varför var jag tvungen att leta upp hans fördrumliga kontrabas?
“Tror du att hon någonsin kommer tillbaka?” flinade Sickan och sneglade på Krusberth som höll på att omplantera sin femtiosjunde blomma.
“Ja ja, men stör mig inte hela tiden…”
“Hoppas hon slår i tårna någonstans under flygturen,”
“Sadist…”
Pepp släntrar in genom dörren.
“Bli inte arg nu, men din kontrabas är kaputt” erkänner Pepp och sätter sig på golvet bredvid Krusberth. Hon funderar på hur hon alltid lyckas råka ut för konstiga saker.
“Jaha” svarar Krusberth ointresserad.
“Är du inte arg?”
“Nej”
“Jaså… Men varför började din kontrabas flyga från första början?” frågar Sickan nyfiket och börjar hoppa upp och ner på sin stol så den tippar omkull.
“Jag antar att den lärde sig flyga för att den ville flyga iväg, för att den inte längre kände för att spela Jazz” svarar Krusberth som om det var det mest normala i världen.

Den kvällen frågade Pepps morfar om hon lärt sig någonting av vårvädret och naturen.
“Ja, jag lärde mig att kontrabasar kan flyga om de inte vill spela jazz, att det finns en konstig grotta i skogen bredvid Krusberth och därför krockade jag och den jazzhatande flygande kontrabasen in i en buske”
Morfadern skakar på huvudet och tänker att detta inte kan stämma. Hon umgås väl för mycket med den dåliga vinnaren Sickan helt enkelt och så är det med det.

Drottningen och Herr Larsson

Pepp sneglade på Sickan som satt kutryggig i solstolen. Nu tror ni förstårs att det är sommar eftersom jag skrev “solstol” men så är det minsann inte. För det är höst och Sickans moster har precis flyttat till ett nytt torp i skogen och hade ännu inte fått dit flyttlasset. Så de fick sitta på ett par gamla solstolar tills vidare.

Luften i torpet var fuktig och Sickan tycker det luktade surt. Men han kände sig ändå ganska vankelmodig över flytten då deras gamla hem hade luktat marshmallows, vilket även den lukten kunde bli tröttsam i längden!

“Nä men kom igen nu, så illa luktar det inte”, försökte Pepp och tvinnade sitt röda hår runt lillfingret. Hon hade en vemodig uppsyn. “Nu bor du ju närmare Krusberth också. Du har ju bara flyttat tvåhundra meter, det är väl inget och känna sig vankelmodig över?! Fast lite surt luktar d..”

“Jaja, nu räcker det med att försöka muntra upp mig!”

I samma stund hade Krusberth vaknat. Pepp och Sickan är de enda vänner Krusberth har. De är förstårs bara små ynkliga och klenbenta tonåringar, men eftersom Krusberth är den griniga gubbe han är, så får han nöja sig med detta sällskap. Gubben satte sig på sängkanten och borstade bak sina fyra hårstrån medan han slirade lite i tanken och kände sig tvehågsen när han kom på att han ej fått någon frukost på sängen idag heller. Klart han bor själv, och de klenbenta ungdomarna bor på andra sidan byn, men folk är så småaktiga som inte kan göra frukost åt andra, eftersinnade Krusberth där han satt.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var Pepp och Sickan.
För dig som inte vet är Pepp en flicka på 13 år som nog kan betraktas som trions huvud. Inte mycket till huvud, men får ta vad man har… Sickan är 14 år  och hans signalament är en sliten beige basker-keps. Krusberth är en grinig 50-åring som de gillar att hänga med för att det inte finns så många andra att förbrödra sig med i området.

“Jaha, och nu kommer ni? Varför fick jag ingen frukost på sängen?”
“Va? Jag vill ha kaffe”, svarar Pepp och rotar sig genast fast i hans soffa medans hunden Buster slemmar ner hennes strumpor.
“Ha och ha…” muttrar gubben och slår på kaffekokaren. “Ni ska bara ha och ha och ha och ha och…”
“Jaja vad är detta?” svarar Sickan utan att egentligen svara och håller fram en tavla på en proper kvinna i medelåldern. Hon hade silvergrått, långt, lockligt hår, skrattrynkor och log med ett självsäkert men ödmjukt leende mot fotografen.
“Är det din flickvän?”
“Va? Nej du vet väl att jag bara haft pojkvänner?” grymtar Krusberth från köket och sneglar pillemariskt på Sickan. “Dessutom är hon kunglig. Aldrig att jag skulle orka ha att göra med kungligheter…”
“Va?” utbrister Pepp förundrat och hoppar ut till Sickan i vardagsrummet där han står och trycker i ett hörn med bilder på kungligheter.
“Varför har du ens bilder på kungligheter?” början hon spörja ihärdigt medan Krusberth kommer ut med kaffe.

Nu blev Krusberth sådär tvehågsen igen.
“Ja hur var det nu… Min ingifta fasters faders… erhm farbror..? Var bror till.. Hmm Herr Larsson…”
“Vem är Herr Larsson?” frågade ungdomarna och såg bortkomna ut.

Plötsligt hördes en sträv och lite smått näsvis röst i bortre änden av rummet:
“Nej nej nej, det var din ingifta fasters faders morbrors bror. Om jag får be!”

De två ungdomarna och den gamle mannen tittade förskräckt mot dörren och såg den propra damen i silverlockar stå där.

“Va? Men vad är detta… Ah jag bugar å det ödmjukaste..” börjar Krusberth och bockar för damen.
“Det där är väl inte nödvändigt unge herr Krusberth”, fnyser Damen, “Vi är ju släkt”.
Bakom damen står en liten böjd farbror och tittar fram.
“Nej men det var längesen!” tjuter Krusberth och springer fram till paret.
“Vem pratar han med?” viskar Sickan till Pepp.
“Ingen aning..”
“Barn, låt mig presentera Drottning Smaragda, min gammelgammelfaster och.. erhm.. Herr Larsson. Han fick ingen kunglig titel för han kände inte för’t helt enkelt…”

Ungdomarna stirrar framför sig, de förstår ingenting.
“Ja men var inte oförskämda, hälsa nu på ers höghet!” tjatar Krusberth och tänker att den här generationens ungdomar är ovanligt otursamma när de tänker. Tänk att bara sitta där och dega när de har en kunglighet i rummet! Så slarvigt uppfostrade de är!
“Det gör ingenting”, skrockar Drottningen och klappar Krusberth på axeln. “Jag är bara ytterligare en av dina förnimmelser”.

“Varför hänger vi med dementa gubbar?” frågar Sickan och ställer tillbaka kortet på byrån.
“Jag är inte dement! Visa lite vördnad om jag får be!”
“Låt honom hållas…” försöker Pepp men det bryter ut i bråk.
Gubben tjatar om slarvig uppfostran ända tills Sickans flyttlass kom, tolv timmar senare.

När Buster tappade bort sig

Så nu var alltså Pepp väldigt glad. Hon dansade runt i villan som hennes morfar ägde, och hennes tomatröda hår spretade åt alla håll som en solfjäder. Glasögonen hamnade på sned, och ramlade till slut av helt och hållet när hon dunsade ner på soffan helt utmattad.
Bakom henne stod Sickan och försökte hålla sig för skratt. Men det gick inte och han flabbade så snoret sprutade.
– Åh, fy vad äckligt! sa han om sig själv, och kletade av sig snoret på sina byxor. Han rättade till sin basker som hade ramlat ner framför ena ögat och drog upp byxerna som nästan hängde vid knävecket. Pepp tittade äcklat på honom, men blev sedan röd i ansiktet.
– Vad står du och smyger för?, utropade hon argt. Hon hade helt glömt bort att hon bett honom komma och mindes det nu och blev förargad över att han var så lång och klumpig men ändå kunde lurpassa som en liten… bov. Det var vad hon sa till honom också.

– Vad skuttar du runt för då? fnittrade Sickan fram och log irriterande töntigt mot henne.
– Jag fick A på matteprovet! kvittrade hon, fast att hon var otroligt generad.
– Vad är du generad för? Jag har sett dig dregelsova! gapade han och hon blev återigen förargad över hans irriterande, sneda leende.
– Äh!

Krusberth knackade på bakdörren och hade nog gjort det ett tag, för han såg irriterad ut när Pepp öppnade.
– Blir du döv när du dansar eller? muttrade han surt och snurrade med ögonen runt i vardagsrummet för att inspektera möblerna där inne. Innan Pepp ens han bli röd i ansiktet eller skälla ut honom för att han också lurpassat som en bov, så smalnar hans ögon.
-BUSTEEEER!
– Vad vrålar du om? undrar Sickan och himlar med ögonen. “Jäkla gubbstrutt!”, tänkte han för sig själv, men råkade visst också även nämna det högt, för Krusberth såg irriterad ut.
– Buster är borta! gnällde han och såg ut som en tjurig liten pojke på fem år, fast han var över femtio.
– Var hade du honom senast? frågade Pepp och lade huvudet på sned.
– Ameh! Är du dum eller? snäste Sickan.
– Vaaad?
Pepp såg genuint trög ut.
– Tror du att en hund sitter still eller? Sade Sickan tålmodigt, men Pepp såg fortfarande trög ut.
– …eller? Det är en H-U-N-D! Och han L-E-V-E-R! gormade Sickan och textade övertydligt mot henne.
– Jag fattar faktiskt! Tror du att jag är korkad om jag får A på ett matteprov?
– Fick DU A?! utropade Krusberth förvånat.
– Fuskade du? lade Sickan till.
– Det är inte hjärnkirurgi! Är det så svårt att förstå att jag också kan tänka?
Pepp såg irriterad ut, och nu var det Sickan och Krusbeth som såg genuint tröga ut.

– Åh! Ni får mig alltid att tappa tråden! gapade Krusberth och slog sig för pannan.
– Gör vi? frågade Sickan och såg oerhört glad ut.
– Ja det gö.. Men vad fan! Jag undrade om ni hade sett Buster, och nej Pepp, jag vet inte vart jag hade honom senast! gormade gubben och var alldeles röd i hela ansiktet.
– Aah! Han sprang förbi här för två timmar sen! sa Pepp fundersamt.
– Och det säger du nu?
– Ja, det hörde du väl att jag gjorde?

– Buusteeer! Jäkla hund…
Krusberth hade lyckats dra med sig Pepp och Sickan ut i skogen men de var inte alls särskilt engagerade i att leta. Så Krusberth tänkte att han lika gärna kunde letat själv, jäkla bortskämda ungdomar…
– Aha! Där ääär han ju! tjöt Pepp och pekade på “Buster” som låg i en buske.
Krusberth sprang fram.
– Va i helvete!
– Var det inte Buster? frågade Pepp nyfiket.
– Det var en jävla stubbe!
– Aha.

De letade en stund till, när de hörde ett skall.
– Buster!
Buster kom springande mot Krusberth, som började klappa honom på huvudet, men sedan blev han allvarlig. Han satte sig på huk så hans huvud var i höjd med Busters.
– Var har du varit?! gapade han i Busters hundöra, som om han uppriktigt trodde att han skulle få ett svar mer än en våt tunga slickande i ansiktet.
– Vaaart?! gapade han en gång till.
– Det är en hund! H-U-N-D! textade Pepp övertydligt. Nu var det hennes tur att spela smart.
– Va?
Nu var det Krusberth som såg genuint trög ut.
– H-U-N… Äh, skit samma. Och ni säger att jag inte kan tänka?
Pepp snörpte på munnen, medan Krusberth och Sickan såg förvånade ut.
– Nu går vi! beordrade Krusberth: Framåt march!
– Med benen?
Krusberth och Pepp tittade på Sickan.
– Bilen står där borta! Menar du gå hem som att åka med bilen, eller gå hem som att använda benen?
– Jag menar gå hem som att använda hjärnan till att hitta rätt hus!

De åkte iväg på grusvägen, när de inom några minuter antal fem, fick motorstopp.
– Jävla skit..
– Då får vi gå med benen! tjöt Sickan, och kände sig smart.
– Din hjärna är gjord av gelé!

När de kom hem var klockan plötsligt 9 på kvällen och de gick och lade sig i sina respektive sängar i sina respektive hus. Den röda skitgamla telefonen ringde hemma hos Pepp.
– Hmm? svarade hon sömnigt.
– Vad gjorde vi idag? frågade Sickans röst i andra änden.

Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen

Det var dagen före Julafton, som detta startade… Men vänta lite, först kanske jag ska berätta vilka det handlar om? Jo, detta är nämligen den svåraste biten i hela storyn, för alla är ju så oerhört olika, och dessutom brukade Krusberth, Sickan och Pepp bråka om vem man ska berätta om först. Vi får köra ole dole doff varenda gång någon ska lära känna dessa huvudpersoner. 

Hur som helst så brukar Pepp vinna, eftersom hon är ättling till Alexander Lukas (du vet turknutten i Kalle Anka?), och har en gnutta mer tur än Sickan någonsin haft. Nu tror ni säkert att Pepp är en anka, precis som Alexander, men det var så att Pepps mamma (Som råkade vara människovalp) blev adopterad av Alexanders son sons son, och hon gifte sig med Urban och fick Pepp, men även ifall Pepps mamma är adopterad så har turen smittat henne, och sen gått i arv till Pepp. Och därför råkar Pepp vara människa istället för anka. Jaja, nu sitter säkert ni och tycker jag snackar smörja, men Pepp tycker att jag ska tala om detta, för hon vill inte vara en anka i andras ögon. Nämen oj! Nu blev det så igen, att jag började berätta om Pepp först av dem. Jag får väl helt enkelt berätta de allra viktigaste och gå över till nästa person. Pepp är 13 år, har rött hår, glasögon, och ganska kort. Dessa fakta gillar inte Pepp att jag drar upp, men när jag hotar med att inte tala om att hon inte är en anka, så ger hon med sig. Hå hå, jaja. 

Sickan heter egentligen Sicksten Sickabarhetalia Mosawa Barsh, men ni hör ju själv hur det låter. Och alla har sagt Sickan till Sickan ända sen han va en liten knatte utan förmågan att gå, så när Sickan va 3 år så trodde han att han faktiskt blivit döpt till Sickan. Så när tant Matildeana va på besök en Julafton för cirka 11 år sen, så sa hon: ”Men lilla Sickabarhetalia, va stor du blivit, kom och sätt dig här hos mig”, och eftersom Sickan trodde han hette Sickan så rörde han sig inte ur fläcken, eller ens funderade på om det va honom hon tilltalade. Därför blev han smått förvånad när tant Matildeana sa ”Oförskämda unge, har du inte blivit fint uppfostrad?” och gick sin väg. Men som sagt, Sickan va 3 år, och visste inte va oförskämd, och uppfostrad betydde, och eftersom tåget han lekte med va mycket intressantare än Matildeanas rynkiga ansikte, så hade han inte tid med att fundera på det. Sickan är numera 14 år, har svart hår som går till axlarna, och är medellång och saker som kännetecknar honom är hans baskerkeps. Han är förövrigt hiphopare och avskyr att folk inte vet om det. 

Krusberth är en gubbe på 50 år, som kan tolkas grinig enligt andra. Han skriver insändare till Tomtebybladet och klagar på grisiga fiskmåsar, flagnande parkbänkar och ungdomar som spränger brevlådor, även om det inte va hans post som regnade ner över byn utan hans fasters sambos ex flickväns äldsta dotter Sarahs, och hennes pojkväns prenumerationer på Motocross nyheter, och Starlets skönhetsbilaga. Krusberths enda kompisar är Pepp och Sickan, men det beror på att han är lika omogen som dem. Som sagt så bråkar de om vem jag ska presentera först. Pepp och Sickan är de enda som vågar besöka Krusberth. Okej, nu kan jag fortsätta med storyn, oh, föresten måste jag tillägga att Pepp och Sickan inte är ihop, det är det sista de kan vara, helt omöjligt! Pepp viskade till mig att inte glömma det. Så nu är det sagt, Pepp, är du nöjd? 

Det va dan för doppare dan, och Pepp satt i sitt rum och stirrade på snöflingorna. Som alla vet är ju dan före Julafton årets längsta dag. Det visste väl du? Samtidigt satt Sickan och kollade på HelgTV och tänkte inte på att de va dan före Julafton, och när Pepp sen knackade på fick hon bryta sig in genom källardörren som är spindelnätig eftersom Sickan satt fastklistrad vid TVn och inte hörde henne. Och om hon inte hade dragit ut honom från TVn så hade han suttit och glömt Julaftonen, tro mig. ”Vad är det med dig, det är ju skräckspecial på filmkanalen nu!” ”Äsch sluta sjåpa dig. Det är ju Julafton imorgon, och vi ska till Krusberth”. Sickan muttrade någon som ”Shiit, blä, faan, och hu jeda mig” innan han släntrade ut till Pepp som skrikigt, va fan väntar du på tio gånger i rad. 

Men Sickan är inte långsint, efter ett tag så började han snacka om hans kompis resa till Japan där han fick leta i två dagar efter en toalett och insåg sista dagen han va där att toan låg inne på hans hotellrum, och om stegar han sågat sönder, och om gubbar han satt ”Sparka mig”-lappar på ryggen på. Pepp bara suckar eftersom hon är mognast av dem, som ni kanske räknat ut. Sickan är en sån där galen med ändå schysst person, men hans enda brist är att han är besvärlig att umgås med om man inte diggar jobbiga historier om sprängda toaletter, diskbänkar som gått av på mitten, och om skosnören som är kända eftersom de suttit på Paris Hiltons hund Layla. Pepp är seriös men är omöjlig att umgås med om man har svårt att skilja på allvar hon ironi, eller ironi och sarkasm. 

Nu cyklar de ialla fall till Krusberth och Sickan sitter på styret till Pepps cykel och Pepp kämpar för att se förbi honom på vägen, men självklart ser hon inte så bra, och kör in i en snöhög och snart ligger också Sickan upp och ner och svor ”Hur fan kör du, blåbärshuvud?” och Pepp svarar ”Kan jag hjälpa att du sitter på styret och leker skyskrapa?”. De kanske håller på och kacklar i fem minuter eller om de va 8 minuter och 42 sekunder, och sen fortsätter de till Krusberth. 

När de kör slarvigt in på Krusberths uppfart och kör in i en blomkruka (Fast det va inte meningen förklarade Pepp för Krusberth senare) och släntrar in genom dörren och rakt in i Buster som ligger på dörrmattan och drar sig – som vanligt. Buster är Krusberths hund. Den är stor, och rynkig, ganska ful, men den är inte farlig, tvärtom väldigt snäll. Sickan brukar ge Buster ett par skorpor, för annars springer han runt benen på en hela tiden. Utan skorpor, ingen ro, med andra ord. ”Heeej Krusbeth!”, gapar Sickan när han springer in genom dörren och välter Buster som ligger på golvet och slickar på ett par slafsiga pepparkakor. Buster ställer sig genast upp och kräver skorpor, men det har självklart inte Sickan denna gången. De är ju alltid så att man inte har det man brukar ha när man berättar en saga, då brukar det alltid vara annorlunda, just eftersom det är en saga, och sagor är alltid dem samma typ. Buster slickar därför ner Sickans skor så strumporna blir plaskvåta. Inte för att sagor är dem samma, och för att något alltid fattas, utan för att han har brist på skorpor, men eftersom han är en hund kan han inte kräva att de ska köpa skorpor åt honom. 

Krusberth läser tidningen, och ungefär varannan mening på insändarna så klagar han på att människor är korkade och småaktiga, och glömmer helt att de va en tid då det bara va hans insändare som kom med i tidningen. Pepp och Sickan sitter och slår in de sista julklapparna. Det är ovanligt vanligt för att vara en saga. En helt vanlig dan innan Julafton-dag typ. 

Men vänta då bara några rader ner, så kommer det något helt oväntat. Krusberth lägger ifrån sig tidningen och säger glatt ”Näpp, Pepp, nu ska vi resa, du och Sickan kan ej sitta där hela dagen, och pyssla, nu skiter vi i den vanliga jul-tristessen dan för dan, och ger oss iväg till Tomten på Nordpolen”. Självklart trodde Pepp och Sickan att det bara var ett skämt, och fortsatte slå in paketen. Krusberth gick in i sitt sovrum och tog fram en bjällra, stor som en tallkotte, som satt fast i ett rött sidenband. Han blåste på bjällran, och i nästa sekund när Sickan och Pepp tittade upp när de märkte att de klappade i snö, istället för julpapper, så insåg de att det inte va ett skämt. ”Vaa?? Va.. Hur..?” Pepp, behövde inte säga mer. Krusberth tog fram sin bjällra, och sa ”Taadaa” och plingade med bjällran. 

Nu tycker ni säkert att detta va en korkad saga, liksom bara, taadaa, så är vi borta från verkligheten och inne i en story, som är hur ologiskt som helst, men va bra då, detta är en saga, så sluta klaga, (Oh, de rimmar) och en saga är inte alltid logisk för Tomtar och Troll finns ju inte i verkligheten. Va tyst nu, är det du eller jag som är sagoberättaren? 

Hur som helst, så va Pepp, Sickan och Krusberth på Nordpolen. De i gick i 4 timmar, 27 minuter och 3 sekunder innan de såg en liten stad med bruna små stugor, med lager av snö på taken. Pepp slog vad med Sickan om att de skulle rasa in snö på de boendes huvud förr eller senare, men ångrade sig eftersom tak brukar vara ganska hållbart. 

De gick in i byn och fick syn på en stor stenbyggnad mitt i. Ingen av dem va uppfostrade, så de gick rätt in, och hoppades att de va ett museum, eller något. När de kom in så såg dem att de va som ett hål mitt i byggnaden, som en mur typ, och inne där fanns det samma sort stugor som utanför. De gick och knackade på en dörr lite försiktigt och när ingen öppnade, så började de knacka ännu högre. ”Va sjutton snokar ni omkring här för?” hördes en röst bakom dem. Det va en historia som Pepp fick berätta för honom, eftersom hon va mognast, eller ja egentligen va det bara hon som kom på att berätta det. Alla vet ju att tjejer är smartare. Och snyggare. Men jaja det har ju inte med saken att göra. När Pepp ialla fall berättat så sa Nissen (För det va en nisse som frågat varför de snokat omkring för) så sa han att de skulle följa med in till Tomten. Sickan sjåpade sig och gapade att Tomten inte fanns, men med lite övertalning blir han ialla fall inte värre än en blåval med nageltrång (Fast valar har ju inte naglar, men ändå, du kan väl tänka dig hur det skulle vara om en val fick nageltrång?). 

Tomten hade fått lilltån bruten när han hade lekt med renen Rudolph. Han hade ridit på Rudolph Med Röda Mulen, och eftersom Tomten va så tjock och Rudolph så liten och nätt, så brakade dem samman, och Tomten bröt tån. Nu satt han i sin stol, såg ner på önskelistorna från alla snälla små barn, och tittade upp när Nissen, & co som kom in och störde honom. ”Dessa tre kan sköta julklappsutdelningen istället för dig, på Julen istället, HURRA JULEN ÄR RÄDDAD!”. ”Ska vi?” svarade Pepp, Sickan och Krusberth i kör. ”Ja, det ska ni”, svarade Nissen. ”Jaha. Det visste vi inte att vi skulle!” Sa Sickan, och höjde ett ögonbryn. Han sa det på ett sånt där lite korkat vis som när din faster till exempel säger ”Är du mätt?”, efter världens största middag med släkten, och du svarar ”Ja faster”, och hon maler på ”Nej det är du inte, ta lite morotssoppa!” Och du svarar: ”Är jag hungrig? Det visste jag faktiskt inte. Men om du säger det så…”. Typ så va det. Men ialla fall så tog Pepp, Sickan, och Krusberth tag i saken, och tog på sig ansvaret. De skulle starta vid midnatt. 

”Lycka till. Och kom tillbaka med min vackra släde!”, vinkade Tomten adjö när de skulle åka iväg för att dela ut julklappar till alla barn när klockan va 11:58. Rudolph och alla andra renar sprang som om de hade eld i häcken, och släden, som va röd med guldiga räcken, om du inte visste det, for iväg över himlen. Varannan meter stannade de till och delade ut julklappar, genom att klampa in i huset istället för att glida ner genom skorstenen. De märkte att de gjorde på fel sätt, först när en liten pojke med en traktor i handen snyftade ”Ni gör fel!” och brast ut i gråt så förstod dem. Han va visst väldigt känslig, tyckte Pepp, men de gav honom hans julklappar, och sen sket dom i han , och hans mjölk och kakor, och gick vidare ut. 

Strax före 5 på morgonen va de färdiga, och lämnade släden tillbaka till Tomten med bruten tå, och gick hem till sig själva. Och de va tur, för annars hade de ju missat frukosten!